Hejhej alla fina! Nu var det jättelängesedan ni fick någon uppdatering om hur vi har det här i Chennai. Det här med att blogga kommer liksom inte naturligt för mig. Jag har så lätt att känna prestationsångest vilket gör att ett påbörjat inlägg kan ta flera veckor innan det publicerats pga att jag stänger ner det hela tiden innan det blir klart. Och jag vet att det är överdrivet men känner ändå att jag inte vill utsätta mig för saker som gör att jag spricker bubblan av välmående som för det mesta ligger som ett täcker över mig här. Nåväl, ska försöka slutföra det här inlägget idag. 

Idag är det exakt två månader sedan vi satte oss på flyget till Indien! Hjälp vad tiden går fort. Det är märkligt det där med tid. Hur något kan kännas så länge och så kort på samma gång. Hittills har jag inte ångrat en sekund av min tid här. Känner mig stolt över att jag var modig och åkte trots att det kändes så läskigt. Att jag vågade hoppa. Det är fantastiskt att få lära känna alla dessa fina människor här. Att det stora, läskiga och främmande har blivit  något som är nära, tryggt och hemma.
   I skrivandes stund sitter en skrivandes Sofia jämte mig och julmusik spelas på högsta volym. Vi bestämde att det var dags nu. Inte finns det väl något som gör att en känner sig så varm och trygg i kroppen som det? Lite som att vara inlindad i något mjukt och fluffigt och känna dofter av kanel och kardemumma och kramar och allt annat som är snällt. I rummet bredvid hänger Nathalie och Hanna(!!) som anlände hit igår morse. Så fantastiskt roligt! Det kändes helt sjukt när hon uppenbarade sig på skolan. En livs levande individ hemifrån som plötsligt befann sig här bland oss, i vårt Indien. Att visa henne allt har fått mig att inse hur långt vi faktiskt har kommit. Hur vi har vant oss vid det mesta. Barnens namn är inte längre konstiga (eller okej inte alla iaf), maten är inte lika starkt, det är naturligt att äta med händerna, en vet hur en ska klä sig, hur en fixar håret och hur en är med barnen. Vi har t.o.m. börjat lära oss lite tamil!
    Dock är det självklart tungt på många sätt också, att komma närmare barnen innebär också att få lära sig mer om deras bakgrunder som många gånger rymmer liv på gatan och prostituerade mammor. Besöka hem som inte är mer än små hyddor där alldeles för många trängs och tomma spritflaskor trängs utanför hålet till dörr. I skolan har vi kommit in i klassrum där barnen står i konstiga positioner som straff för dåligt uppförande. Där de efteråt kommer och beklagar sig över att ha ont knäna eller att fingrar som värker efter att läraren har slagit dem med en pinne de alltid går runt och bär på. Kulturkrockar när de är som värst. 
    Min mage börjat krångla vilket gjorde att jag förra veckan enbart levde på bananer, havregryn, vatten och potatis. Sådär lagom roligt. Och lössen i våra hår har vi lyckats kamma ur vid det här lagen (förhoppningsvis). Aja, krånglande magar och löss var sådant som vi förväntade oss. Vi klarade oss ändå ett tag. 
   Nästa vecka kommer Fanny, Cajsa och Elvira hit vilket jag är sjukt pepp på! Och i fem dagar framöver har vi lov från skolan och jag och Sofia ska åka iväg på en liten minisemester till Mahapalipuram som förhoppningsvis innebär lite sol och bad! Är pepp på det med. 

 Sådär. Nu fick ni minsann en liten uppdatering. Har mycket bilder att visa också som jag ska försöka att visa er så snart som möjligt! Rekommenderar er dock att läsa mina resekompanjorners bloggar eftersom de är mycket bättre bloggare än vad jag är! Nathalies blogg hittar ni här och Sofias hittar ni här. Kram på er! //Från en Frida som saknar er men som inte är redo att åka hem än.