This love stuff is a motherfucker.
Okej, om ni undrat var jag har tagit vägen de senaste dagarna. Så har jag förutom lite jobb, mellandagsrea, filmmarathon med ett par fina, nyårsfirande och fikamys, mest hängt i New York med mina bästa vänner Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte.
Såg sista avsnittet för cirka fem minuter och gråter typ fortfarande. Älskar Samantha för hennes sätt av se på livet, att hon tar allt med en klackspark och inte gräver ner sig i bekymmer. Miranda för hennes ironiska humor och Charlotte för hennes goda tro på människan och hennes rakt igenom goda hjärta. Carrie älskar jag... för att hon är hon.
Älskar hur serien får mig att skratta och må bra. Älskar hur de lär en att älska sig själv, deras uppkäftighet till livet och all girlpower. Älskar att de visar på hur livet går upp och ner men att det kommer bli bra tillslut och att man aldrig ska deppa för mycket över förlorade kärlekar. Det kommer nya och om det var den rätta man förlorade, ja då kommer hen att komma tillbaka.










Detta skulle egentligen bli ett nyårsinlägg men tydligen tyckte jag att detta var viktigare.
Åh, kärlek till denna serie bara.
Åh, kärlek till denna serie bara.