Om ett fredagsäventyr.
I fredags åkte jag med min finaste Amanda till Göteborg. Vi skulle nänligen göra något mega roligt som vi peppat för i typ tusen år.
Det första vi gjorde efter att tåget bromsat in på centralstationen var att fylla på energin med hjälp av lite kaffe.
Det första vi gjorde efter att tåget bromsat in på centralstationen var att fylla på energin med hjälp av lite kaffe.
Kolla vad fin hon är!
Sedan väntade vi på den tredje personen som skulle hänga med innan vi tog spårvagnen mot Scandinavium.
Vi skulle se självaste Veronica! Och även om vi inte var jätte peppade just där och då så visste vi att kvällen skulle bli bättre än bäst.
Vi skulle se självaste Veronica! Och även om vi inte var jätte peppade just där och då så visste vi att kvällen skulle bli bättre än bäst.
Och när alla låtar drog igång som varit mitt soundtrack till alla livets äventyr under tretton-, fjorton-, femton-, sexton- och sjuttonårs ålder. Då hoppade mitt hjärta av glädje innanför bröstkorgen.
Och när hjärtat hoppade som mest och konserten nästan var slut, började "Hela Huset" spelas och under andra versen var det ingen annan än finaste Håkan som entrade scenen!
Troligtvis typ den bästa stunden i mitt liv.
Troligtvis typ den bästa stunden i mitt liv.
Och sedan smög vi iväg ut från scenen för att vara först i kö till signeringen. När "Snälla bli min" spelades fick vi därför stå och titta på konserten lite längre ifrån. Fint det med.
Efter att köpt en alldeles för dyr t-shirt och träffat en alldeles för gullig Veronica i egen hög person. Fick vi springa till tågstationen, hoppa på tåget och fara iväg hem igen. Eller nästan. Jag kom inte enda vägen hem utan fick sova hos den vackra damen som jag åkte med. Efter att ha ätit mat och kollat på Håkanfilm somnade vi alldeles utmattade i soffan.
Alltså åhh vad livet kan leverera ibland.