2015-08-31
Idag var det alltså elva dagar sedan som vi satte oss på flyget som skulle ta oss till andra sidan jorden. På elva dagar har vi hunnit gå från att inte veta något till att veta det mesta. (Med undantag från Nathalie som varit här tidigare) Hur det är att sova i 35 graders värme med enbart två fläktar som svalkar, hur maten smakar, hur det svindlar i magen när en sitter i en auto som kör alldeles för fort i en trafik där det inte finns några skyltar och en kör där en får plats och hur barnens kramar känns. Vi har fått rutiner. Ett schema att följa. Lärt oss många av barnens namn. (Inte alla såklart. Det finns ca 250 elever på skolan) Vi har hunnit med en lördag med danstävling, fem skoldagar, en dag på Zoo, flera eftermiddagar med simskola, besöka ett stort köpcenter och några resturangbesök.
Mina intryck hittills har varit väldigt blandade. För det första är värmen helt otroligt. Jag tror på riktigt att jag inte svettats så mycket i hela mitt liv som jag gör under en dag här. Alla svettas. Lökringar är inget som en skäms över. Lärare torkar svett med sina sjalar, småbarnen är blanka i ansiktet och pojkarna som spelar fotboll på rasterna kommer in med helt blöta skolskjortor.
Maten består mestadels av smaksatt ris med olika röror till som äts med händerna. Du får dock inte nudda läpparna med dem utan skjuter liksom in maten med hjälp av tummen. Starkt är det också. Fast väldigt gott såklart.
Som kvinna här får du inte visa axlarna eller knäna. Du bör även ha en sjal som du hänger framåt så att du täcker brösten. Är du ensam ska du inte vara ute efter klockan nio på kvällen men är ni flera är det okej att vara ute till tio. För mig har detta känts otroligt fängslande. Jag, som vanligtvis går promenader långt efter att solen gått ner, umgås med vänner till sent på nätterna och som sätter mig på balkongen när jag inte kan sova, har svårt för instängdheten. Vi har inga direkta fönster i vår lägenhet och bor på barnhemmet där de sover utanför vår dörr på nätterna för att det är för varmt inomhus. Jag saknar frisk luft och tystnad. Här är det alltid ljud. Bilar som tutar, hundar som skäller och människor som pratar högt på tamil. Allt är ganska smutsigt. Skräp ligger överallt och dofterna är skarpa av kryddor, svett och avgaser. Pengar här har ett helt annat värde. Vi kan äta middag för några kronor, köpa kläder och skor för tjugolappen och boende kostar några hundra i månaden. För första gången förstår jag hur mycket det hjälper när en t.ex. är fadder för barn i u-länder. För 150kr har du mat för en hel månad. Fattigdom är något som de flesta lider av. Barnens kläder är slitna och skorna är lagade med häftnålar. Om de ens har några skor. Idag när vi skulle spela fotboll med barnen på barnhemmet (där de yngsta barnen bor) bad vi dem att hämta sina skor så att vi kunde gå. Hälften av dem kollade förvånat på oss och sa att de inte hade några. Istället springer de runt barfota på den brännande asfalten. I fredags skulle andra och tredjeklassare åka till Zoo:t som ligger relativt nära där vi bor. För att följa med behövde en dock betala själv. Femton rupies kostar det vilket är lika med två svenska kronor. En flicka jag brukar läsa med berättade att hon inte kunde följa med pga att hennes mamma inte hade råd. Fick magont och hjärtvärk av att höra det.
Annars trivs jag bra. Under våra första åtta dagar här hade vi inget internet vilket gjorde att vi knappt hade någon kontakt med omvärlden. Det gick bra i början men efter några dagar var det otroligt jobbigt. Att varken kunna skriva eller prata med alla en älskar där hemma och vetskapen om att en ska vara borta i flera månader har för mig känts i hjärtat. Jag saknar och tänker på allt som är hemma nästan jämt. Sedan vi fick internet har det dock börjat kännas mer okej.
Allt som jag gör här känns meningsfullt. Att läsa med sjuåringar som kämpar för att få ihop bokstäverna, krama småbarn på morgnarna som inte förstår att mamma bara lämnar dem för några timmar och att dansa med pojkarna på pojkhemmet en lördagskväll. Barnen är helt otroliga och jag är så tacksam för att få finnas till. Jag älskar att vara deras anti-frida som de kan ropa på när de vill kasta frisbee eller när de vill visa hur coolt de kan hoppa från poolkanten. Allt som är hemma finns ju kvar när jag tar flyget tillbaka till andra sidan jorden om några månader. Men just nu är jag här. På min säng i Chennai. Med en Nathalie i rummet bredvid, en Sofia som sprungit ner till butiken runt hörnet för att köpa cola och med ben som är alldeles trötta efter en eftermiddag fylld av lek. Och det mina vänner är mer än bra. Massor av kramar från mig!